Ännu en torsdag i Jyväskylä

När jag sov min skönhetssömn på eftermiddagen så ringer det på dörrklockan. För det första brukar jag inte sova mitt på dagen och för det andra har någon aldrig testad min dörrklocka tidigare. Nåväl, när jag halvsovandes stapplade fram till dörren och öppnade så var det vaktmästaren, en stor, skäggig, medelåldersgubbe. Han skulle komma och stänga mitt köksfönster. Jag öppnade fönstret igår men sedan gick det inte att stänga. Jag tänkte noga efter innan jag kläckte ur mig att jag kanske bara är "voimaton" när jag inte får fast fönstret... han skrattade. Stackarn, han hade nog haft en väldans tråkig dag om han tyckte det var roligt... För jag sa rätt den här gången, det är jag säker på.

Idag var första biologilektionen jag förstod var vi pratade om! Idag var också första gången som en lärare märkte att jag inte hängde med och sa att jag bara skulle nicka i alla fall och låtsas förstå. Oukej, inte mig emot. Resten av timmen satte jag huvudet i gungning och nickade till precis allt han sade i ca 30 min. (Jag kanske bör tillägga att han nog förklarade efteråt vad han menade.)

Ibland känner jag mig som allas lilla barn (både klasskompisarnas och lärarnas), barnet som alla måste ta hand om och prata lite långsammare med eller förklara allt sjutton gånger innan jag förstår. Barnet som ibland hänger med och ibland är i sin egen värld. Men det är bra att de tar hand om mig! Och varje morgon pratar vi alla lite svenska, "god morgon" hälsar vi. De vet att jag inte kan så bra finska från morgonen.