Halloween hike var en vandrings/löpnings/MTB cyklings -tävling. Men jag och Emma tog det endast som en långlänk och höstutmaning. Man fick välja på 45 km, 75 km, 100 km eller 160 km. I handen gav de oss innan start 5 olika stycken kartor och en dos energi i form av honung.
Vi valde att springa och stavgå (läs: ta oss runt) 45 kilometers banan. Vi hade båda laddat upp ryggsäcken med smörgåsar och choklad. Halv 10 lunkade vi iväg, och efter 5 km var vi redan lite eksyssä. Det tog en stund innan vi förstod oss på kartan och på de skriftliga instruktionerna men redan efter en timme började kartläsningen löpa på ganska bra. Det var en fin natur och fina naturstigar vi fick avnjuta i solsken och -5 grader.
Bra gick det ända tills mörkret kom. Med pannlampa och gps orienterade vi rakt in i skogen för att ta oss till kontrollen. Det var först och främst väldigt svårt att gå rakt eftersom vi såg ungefär 5 meter framför oss av pannlampornas sken. Sedan var det också lite läskigt, vi visste ju inte exakt hur många björnar som lurade på oss i skogen. För att undvika att stöta på skogens konung sjöng och pratade vi väldigt högljutt och falskt. Jag hade sjuk hals när vi äntligen kom ut till en väg och innan läggdags hade jag tappat rösten nästan helt.
Min motivation ute i skogen räckte i exakt 8,5 timmar så de två sista timmarna var en kamp mot huvudet (orken fanns nog). Jag blev mest trött över att vi måste trampa i kärr, fick gå med blöta skor och att vi gick 10 km extra i mörkret. Vi hade också på förhand räknat med att rutten skulle vara utmärkt, men ingenstans i skogen fanns skyltar som sa vart vi skulle. Orienteringstalangerna sattes verkligen på prov och vår gps (som vi fick låna från skolan) räddade oss ett antal gånger när vi på riktigt var vilse.
Sist och slutligen var det en rolig, spännande, once in a lifetime kokemus. Jag gör det aldrig igen, åtminstone inte samma rutt.
Vi fick en cockis när vi kom imål som smakade himmelskt, men som samtidigt gömde min hunger och jag glömde att äta ordentligt. Därför var jag konstant hungrig två dagar efter vandringen, jag sov och var konstant trött i fem dagar efter och mina ben väger ännu 100kg mer än vad de normalt brukar göra. Men det var det värt. I did it!
Jag hade tänkt bjuda på några fina bilder, men eftersom jag bloggar från telefonen så lyckas det inte.